Finurliga texter på affischer sprids på stan. Olagligt, men inte ovanligt.

Loesje
Affischflickor klistrar upp tankeställare i natten

REGNET DUGGAR ner. Klockan närmar sig elva. Det är natt och tre unga flickor vandrar upp längs Hovrättsesplanaden. En av flickorna bär på en blå plasthink som är fylld med klister. En annan försöker hålla en tjock bunt papper torr, men det vill inte riktigt lyckas.

De stannar vid en rosktunna, tar fram en pensel och klistar en affisch på den.

”Syksy - Fiksun sienen on paras olla myrkyllinen”, står det. ”Höst - Den klyftiga svampen ska helst vara giftig”, fritt översatt. Texten är signerad ”Loesje”.

Satu, Teresa och Annukka heter Vasaflickorna. De har tagit till sin uppgift att sprida Loesje-affischer i Vasa.

Flickorna vill inte ha efternamnen i tidningen eftersom det kan bli problem med polisen. Att klistra affischer på fel ställe kan vara olagligt.

AFFISCHERNA innehåller alltid en kort ställningstagande text som får läsarna att haja till.

Flickorna vill väcka sin omgivning. De vill att stadsborna ska se saker från ett nytt perspektiv.

Teresa vill också kämpa mot censuren. Hon anser att det i Finland fortfarande finns censur. Hela sanningen kommer inte alltid fram.

Satu ser däremot affischerna mera som små konstverk som gör gatubilden vackrare.

- Vi sätter inte upp affischerna var som helst. Officiella byggnader får vara i fred. Mest klistrar vi på staket och elskåp, säger hon och påpekar att det är lätt att få loss affischerna om det behövs. Klistret håller inte hur länge som helst och bra så.

Senaste gång var nämligen affischflickorna ordagrant i klistret.

- Det var första gången som vi klistrade upp något. Vi visste inte riktigt hur vi skulle göra och till slut hade vi klister överallt.

FLICKORNA traskar vidare i regnet. Vid Loftet hittar de en staketstump som behöver piffas upp. Staketet täcks från förut av ett tjockt lager andra affischer. Ingen har tid att riva ner dem.

- Jag ser det vi gör som civil olydnad. Det är så att vi kan få böter för det här om det riktigt vill sig, säger Satu.

Men vem bryr sig. Hon har aldrig fått klagomål för affischerna. Visserligen är det här bara andra gången som Satu och de två andra gör sin affischrunda.

ALLT BÖRJADE med att Satu läste en artikel om Loesje i Helsingin Sanomat. Hon blev intresserad och kontaktade Loesje i Helsingfors.

Därifrån fick hon material och hjälp för att starta Loesje-avdelningen i Vasa. Avdelningens fem medlemmar tycker helt enkelt att det är kul att klistra upp roliga texter.

AFFISCHERNA som de sprider på gatorna finns tills vidare bara på finska, men det ska bli en förbättring på den punkten.

- Vi får snart svenska affischer från Sverige, lovar Satu.

Den här kvällen har hon med sig sex olika texter. ”Då EU stänger sina gränser räddas övriga kulturer” ropar en text. ”Varför skulle jag öppna mina ögon då mina övriga sinnen säger allt om din skönhet” lyder en annan.

Sextio affischer ska spridas i Vasa under nattens mörka timmar. Det är en tisdagskväll och lugnt på gatorna. Loesjeaktivisterna vill helst jobba utan nyfikna åskådare.

FLICKORNA står igen på Hovrättsesplanaden. ”Annonsering förbjuden” står det på elskåpet som blir nästa offer. Flickorna bryr sig inte om den gula skylten utan fortsätter med sitt jobb.

Satu har svårt att hålla reda på alla affischerna. En organiserad oreda.

De fuktiga affischerna klibbar ihop sig. Några faller ner i slasket, men Satu plockar snabbt upp dem. De ska sättas upp, obereonde av hur våta de är.

En bil stannar bredvid. Ynglingen som sitter i förarsätet tänder en tobak och tittar aningen förvånad på de tre.

Snabbt penslar de klistret på baksidan av en affisch och sätter upp den. ”Kirottu jälleensyntyminen - joka kerta uusi identiteettikriisi, Förbannade pånyttfödelse - varje gång en ny identitetskris”.

Trettio affischer kvar.