Jakten på en finsk pojkvän
Jag är så finlandssvensk. Jag kan knappt någon finska alls. Trots min gymnasiefinska får jag panik varje gång någon finne börjar tala med mig. Det är inte roligt, så nu har jag bestämt mig. Jag skall skaffa mig en finsk pojkvän.

I KVÄLL ska det ske, tänker jag och styr målmedvetet mina steg mot det finskaste av alla finska ställen jag kan komma på, nämligen Hullu Pullo i Vasa. Visserligen har jag varit där förr, men utan resultat. Jag drar mig till minnes en som hette Ari. Han var söt, men efter att han hade pratat med mig några minuter gav han upp. Jag förstår inte varför. Jag försökte ju i alla fall tala finska den gången, även om det enda jag sa antagligen var hä? mitä? och en ymmärrä!

Nåja, jag får köa en lång stund innan jag släpps in.

- Hei, säger jag glatt åt garderobsvakten.

- Kiitos, säger jag när jag får min lapp.

Leende går jag därifrån och tänker ”det där gick ju bra”. Men där tog också min finska slut.

Jag ställer mig i ett hörn och ser ut över folkmängden. Så trångt det är! Men där mitt i allt vimmel ser jag honom, han med stort H som skall lära mig finska.

- Hei, säger någon annan plötsligt.

- Hej, säger jag.

Sen blir det tyst.

- Vad heter du? frågar jag efter en stund.

- Ilkka, vad heter du?

Jag svarar och funderar om han faktiskt sa Milka.
- Förlåt vad sa du att du hette?

- Ilkka.

- Ilkka?

- Ja, Ilkka.

- Jaha.

Sen blir det tyst igen tills min nyfunna vän Ilkka frågar om jag inte alls kan finska. Jag berättar för honom att jag är dålig på finska, men att jag vill lära mig det. Jag föreslår att han pratar finska med mig och jag svenska med honom, men han envisas med att tala svenska, för han vill lära sig det.

- Brukar du vara hit ofta, frågar jag.

- Kanske.

- Öööö, jaha... mumlar jag och funderar varför alla finskspråkiga tycker om att säga ordet kanske. Vet de inte vad det betyder eller missförstår de mina frågor? Jag antar att de blandar på orden kanske och ganska.

Nåväl, 20-åriga Ilkka vill bara tala svenska och det är föga utvecklande för min finska, så jag ursäktar mig och pyser i väg.

Vart tog han med stort H vägen? Oooops... där kommer killen som jag talade engelska med en halv timme i kön. Jag sa aldrig varifrån jag var, men han trodde inte att jag var från Finland eftersom jag inte talade finska. Han frågade hur länge jag hade varit i Finland och vad jag gjorde här i Vasa. Ja, det kan man ju fråga sig. Själv hade han bott i Chicago i många många år. Den storyn trodde jag nästan lika mycket på som min egen.

En annan kille kommer fram till mig innan jag hinner ta upp jakten på honom med det stora H:et. När han hör att jag bara talar svenska börjar han prata engelska med mig.

- Puhu nyt suomea vain, försöker jag säga, varpå han säger att jag nog får tala engelska också.

- NEJ! Jag vill lära mig finska, tala finska med mig!

Han presenterar sig, men namnet går in genom ena örat och ut genom det andra, ja, om det nu ens går in, för redan vid det här laget har jag tappat intresset. Kanske syns det också, för killen sticker iväg. Fortfarande spanar jag efter drömprinsen, men Han syns inte till.

Jag går på WC, tittar på klockan, spanar lite, suckar, tittar på klockan, beger mig iväg mot dörren. Men där i väntan på min jacka ser jag en söt pojke, lika ensam som jag.

Vi börjar prata lite, på engelska, på finska och på svenska. Jag får min jacka före honom och går mot dörren.

- Väntar du?

Jag nickar.

Vi går åt samma håll. Han berättar att han skall åka till London nästa vecka. Vi stannar. Han skall svänga till höger, jag till vänster. Vi talar en stund om London, om att resa, att jobba och att studera. Och plötsligt vill han att jag skall ringa i morgon. Varför ska jag ringa!? Han har ingen penna, numror minns han aldrig och min nummer står inte i katalogen, det gör hans. Därför ska jag ringa.

- Vi får se, säger jag, samtidigt som jag vet att jag inte ringer. Varför skulle jag? Han ska ju till London!

- Have fun in London, säger jag och vandrar hemåt i natten.