Om pack, Hitler och nazihoror
De är inte så många och kanske inte så radikala som nynazisterna, men de finns i vår stad och de blir fler och det är skrämmande.

Tre pojkar möter mig på stan. Jag känner ingen av dem och funderar på hur kvällen skall bli. De tar artigt i hand och presenterar sig. De för mig till ett ställe, en klubblokal, som de hyr tillsammans. Där väntar fyra andra pojkar på oss. I taket finns en stor finländsk flagga och på väggarna hänger bland annat bilder av Hitler, Tysklands flagga och en mindre Finlands flagga. På den står det Skinheads och ett hakkors är ritat i ena hörnet. Killarna är mellan 16 och 20 år och de flesta går i skola.

Jag funderar om jag skall kalla dem nazister, rasister eller nationalister. De tycker att nationalister låter bra.

Pojkarna har åsikter om det mesta, starka åsikter, men de vägrar att ställa upp på intervju med namn och bild som kan avslöja vem de är.

- Eftersom vi alla bor hemma med våra föräldrar ännu måste vi ta hänsyn till dem, förklarar en av dem.

- Mina föräldrar vet nog vad jag har för åsikter, men de tycker inte om det. Ibland brukar morsan hota mig med att vi skall adoptera en negerunge så att jag skall ändra attityd mot utlänningar, skrattar en annan kille.

De stygga ryssarna
Pojkarna börjar berätta om hur det kommer sig att de blivit så nationalistiska. En av dem säger att det beror på uppfostran, bland annat för att hans farfar var i kriget och därför har han alltid fått höra om ”de stygga ryssarna”.

- Jag har alltid varit patriot, men det var väl när jag gick i sjuan som jag blev mer högerinriktad, det berodde bland annat på att andra hade inflytande på mig. Riktig rasist blev jag då min kusin blev misshandlad av sånt där pack, berättar en annan kille.

Den här episoden inträffade i Helsingfors och enligt pojkarna blev kusinen nedslagen av turkar bara för att han hade en pilotjacka på sig och kanske såg ut som en rasist.

Till pack räknar de här killarna sådana mänskor som lever på socialen, sådana som inte vill jobba för landet. Men de många arbetslösa finländare räknas inte dit.

- Klart att inte finländare räknas till pack, det är annorlunda med dem. De är utan jobb för att flyktingarna har tagit deras jobb.

Killarna menar att det finns en nationalistisk känsla inom alla, men den tar sig uttryck på olika sätt.

- Vi har insett hur samhället ser ut och vill protestera. Flyktingar kommer hit och får allt gratis utan att arbeta och sen är de inte ens tacksamma. Vi känner oss orättvist behandlade.

I mina öron låter det här mycket komplicerat. Pojkarna är arga på flyktingarna som inte jobbar, men som ändå får pengar. Men de är också arga på flyktingar som jobbar, för då har de tagit finländarnas jobb.

- Det stämmer, därför tycker vi att flyktingar inte har något här att göra. Först borde regeringen sköta om den egna nationens välfärd, sedan kan de börja fundera på att ta hand om andra.

- Egentligen borde vi rikta vårt hat mot regeringen, men de sitter ju på sina höga poster de och vi kan inte påverka dem. De sitter där och bestämmer hur många flyktingar Finland skall ta in. Ingen frågar oss! De borde göra en gallup och se vad Finlands folk egentligen tycker.

Enligt killarna har många flyktingar ekonomiskt bättre än en del finländare, och det tycker killarna är helt fel.

- Jag har hört om sådana flyktingar som inte tagit emot en lägenhet bara för att det inte fanns någon diskmaskin där, va fan, det har vi ju inte ens där hemma!

Pojkarna kan berätta många liknande historier som de har hört från kamrater, från mor och far, från vuxna mänskor, det är inget som de hittat på själva hävdar de. Även i tidningar har de läst om sådant, bland annat i Seura och Se!.

Hålls där hemma!
Det är inte bara färgade mänskor som gör dem upprörda. Utlänningar överlag är inte accepterade, oberoende av hudfärg.

- Det är klart att vi har vänner i andra länder, det är väl i princip inget fel på utlänningar, så länge de inte kommer hit. De kan hållas där de hör hemma. De som måste fly på grund av krig kan väl fly till något nära beläget land som är så likt deras eget som möjligt.

Jag börjar fundera på hur det skulle se ut om alla skulle tycka som de, då skulle ingen kunna resa i andra länder. Men det håller inte killarna med om, resa får man, då är man ju turist. Killarna tror att de alltid kommer att bo i Finland, eller åtminstone i Skandinavien.

- Jag skulle kunna tänka mig att bo i England några månader, men då skulle jag ju leva på mina egna pengar där och inte ställa till med några problem för engelsmännen.

Om dessa killar fick bestämma skulle det bo enbart finländare i Finland.

- Finland skulle absolut se mycket bättre ut med bara finländare, men det kommer väl aldrig att bli så, funderar en kille.

- Klart det blir! Det tror jag på, skyndar sig en annan att säga.

Det som är så bra med bara finländare i Finland är att den finländska kulturen bevaras, menar killarna.

- Men det finns mycket som det borde ändras på, fram för allt borde det vara strängare straff för brott. Pedofiler till exempel, de är ju inga mänskor, de är djur som borde tas ur bruk. I sådana fall borde dödsstraff förekomma.

- Demokrati är också helt onödigt, det fungerar ju inte ändå, säger en av killarna, men han har inte något svar på vilket styrelseskick som skulle vara bättre.

- Det är klart att demokratin har sina fördelar, alla styrelseskick har sina för- och nackdelar, man borde kombinera de bästa detaljerna ur alla styrelseskick. Nationalsocialismen är det enda som fungerat hittills, säger pojkarna.

Tvivlar på judeutrotningen
Jag tittar på bilden av Hitler och frågar varför de har honom på väggen, är han deras förebild? Jag får veta att han på sätt och vis är det, för han var en stor ledare.

Hur då stor ledare, funderar jag, för att han tog livet av miljontals oskyldiga mänskor?

- Vi dyrkar honom inte för att han tog livet av judar, utan för att han var mäktig. Han åstadkom i alla fall något och skapade ett perfekt samhälle.

- Dessutom påstås det att det är omöjligt att ta livet av så många mänskor på så kort tid.

Det påståendet gör mig förbluffad, förnekar de judeutrotningen?

- Man får fundera vad som är sant och inte sant. Det har väl kanske skett, men det har ingenting med oss att göra. Det som har varit har varit.

Ibland talar killarna i mun på varandra, ibland sitter de tysta och väntar på min nästa fråga.

Riktigt överens verkar de inte vara alla gånger och en pojke säger till och med åt en annan att han skall gå ut och vädra sig eller vara tyst. Men att homosexuella är äckliga det är de alla överens om.

- Det är ju emot allt vad naturlagarna säger, det är äckligt, det är en sjukdom helt enkelt, inte alls normalt!

- Bara de håller sig långt borta och inte flirtar med mig hålls de vid liv. Till och med Bibeln är emot homosexualitet, säger en kille och diskussionen glider in på religion.

I deras ögon är kristendom bara hyckleri, kristna är mesar som lever i sin egen värld där allt bara är bra.

- Man borde skriva ut sig ur kyrkan. Först skall jag gifta mig i kyrkan, för det är tradition, sen ska jag skriva ut mig.

Mer kärlek än hat
Jag får det intrycket att killarna går omkring och hatar nästan allt och alla som inte är som de.

- Nä, det finns nog mer kärlek än hat inom oss. Kärleken till fosterlandet är nog större än hatet till utlänningarna.

- Men klart att det blir hat när flyktingar kommer hit och förstör för oss, förstör det som våra förfäder byggt upp.

Jag påpekar att det som förfäderna byggt upp bland annat är demokratin, som de just talade så illa om.

- Jo, men det var annorlunda förr, efter kriget hjälpte alla varandra, nu är det bara frågan om en politisk maktkamp. Politikerna lovar mycket, men gör inget, de är bara ute efter pengar och makt.

Enligt deras mening förstör flyktingarna den finländska kulturen och stoltheten. En mångkulturell nation vill de inte höra talas om därför att det ändå inte fungerar. Jag kan inte låta bli att påstå att det skulle fungera om det inte fanns sådana som de. Killarna svarar snabbt att de måste få protestera när de tycker att något är fel i samhället. De säger också att det inte skulle finnas någon rasism i Finland om det inte fanns flyktingar här. De nämner Sverige som ett exempel på att mångkulturella samhällen inte fungerar.

- Där har de så många flyktingar att de inte vet vart de skall sätta dem. Det blir en massa ghetton i stället, som Rinkeby i Stockholm till exempel, så vill vi absolut inte ha det här.

Om det blev krig i Finland är killarna helt säkra på att de inte skulle fly.

- Jag skulle fara till fronten, säger en kille bestämt.

- Det är förstås lätt att säga så nu, inflikar en annan kille, men jag skulle nog hellre dö än att fly, det skulle vara så förnedrande att fly.

Den klubblokal som killarna brukar vistas i om kvällarna har de hyrt i några månader. Alla som vill vara där måste betala för hyran, annars blir de utslängda.

- Under sommaren hade vi en källare där vi fick vara gratis, men före det hängde vi hemma hos någon, eller gick på stan och fick stryk.

Nu sitter killarna oftast i sin klubblokal. På helgerna super de för de tycker att det inte finns något annat att göra. Ibland går de på konserter där det spelas nationalistisk musik, i Helsingfors eller Tammerfors, eftersom sådant inte ordnas i Vasa.

Det är inte frågan om en registrerad förening och killarna har inget speciellt mål med att ha en klubblokal, det enda de vill är att vara i fred, säger de. När de är som flest brukar de vara omkring 20 personer, både finsk- och svenskspråkiga. De försöker inte aktivt värva mera folk. Killarna påstår att de blir flera ändå.

Det händer sig också att det kommer flickor till deras ställe.

- Men det är mycket sällan. Oftast svänger de i dörren när de ser våra flaggor. De blir väl rädda.

- Nja, jag vet inte om de är rädda för oss, det är väl snarare det att de inte vill ha rykte om sig att vara nazihoror eller något liknande.

Sällan har de några flickvänner och de medger att det antagligen beror på deras åsikter. Flickorna förstår sig inte på dem.

”Det farliga med nazismen är att alldeles vanliga mänskor kan smittas av den.”
  Så skriver Harry Schein i ett förord till boken. Boken skildrar på ett skakande sätt hur extremhögerns inflytande har ökat i Europa och USA, samtidigt som flera västländer blir allt mer avvisande mot invandrare och flyktingar.
  Journalisten Michael Schmidt dokumenterade under tre år nynazistiska rörelser i Tyskland. Under den tiden kom han de nynazistiska ledarna mycket nära, han fick också se flera av dem dö.